Istället för antropologi: förvirring

Ett års fältarbete i Zambia. Jag befinner mig här i södra centralafrika för att utföra en etnografisk studie om internmigration och har lyckats lura med mina döttrar Martha Brae och Stella och min fru Chris. Vi bor i huvudstaden Lusaka, där barnen går i skola, men mitt "fält" ligger egentligen 60 mil västerut i Western Province. Dit kommer jag åka med jämna mellanrum för att undersöka hur unga människor använder sig av migration, resande eller geografisk rörlighet för att tjäna sitt uppehåll.

Att flytta en familj på fyra personer - med tillhörande viljor, psyken och prioriteringar - är ganska ansträngande. Särskilt när flytten sker över både kontinentala och språkliga gränser. Det här är fjärde gången vi i vår familj väljer att bosätta oss i Afrika för en kortare eller längre period, men utan tvekan den mest krävande. Det var lättare förr när både Chris och jag var doktorander och barnen inte hade börjat skolan ännu. Färre saker som höll oss kvar i Sverige (bostadslån, anställningar, barnens kompisar, gymnastik, pianolektioner och scouter) och förmodligen mer lättanpassliga familjemedlemmar… Trots detta lyckades vi äntligen slita oss från Sverige och nu har vi varit här i drygt två veckor.

Men, ännu inget antropologiskt fältarbete. Däremot har vi hunnit med en genomgripande undersökning av Lusakas bostadsmarknad och begagnatmarknaden för bilar och genomgått ett kulturellt stålbad i samband med barnens inskolning. Dessutom har jag blivit lungröntgad, gripen av polisen och kört mer bil än jag vanligtvis gör under ett år. Kanske det mest förvirrande är alla goda och välvilliga råd från Zambiska och Europeiska bekanta: "Amerikanska skolan är bäst!", "köp en Honda - köp för guds skull inte en Honda!", "ni kan inte bo i Rhodes Park, där bor bara tjuvar!", "köp en bil med lågt miltal", "lita aldrig på bilars miltal!", "Homenet Hollywood (ett mäklarföretag) är skurkar!"

Men vi har trots detta lyckats hitta ett hus som vi är nöjda med och som är relativt billigt (prisnivån på hyresmarknaden här påminner annars om Tokyo, Luanda eller New York) i stadsdelen Roma: nära barnens skola, universitetet, affärer och det administrativa centrat. Lusaka är en bilstad: utspridd, fragmenterad med nyckfull kollektivtrafik och fullkomligt livsfarlig för fotgängare och cyklister som måste nöja sig med smala vägrenar som plötsligt försvinner eller översvämmas av små smutsiga sjöar (det är slutet på regnperioden) och minibussar som girar för något hål i vägbanan eller helt enkelt kör förbi köer på trottoaren. Detta är vardagen för det stora flertalet invånare, samtidigt som privatbilismen ökar och de välbeställda har allt större och flottare bilar - något som jag tänker återkomma till i senare inlägg.

Den här bloggen kommer att utgå från vårt liv i Lusaka men också handla om saker som migration, den globala ekonomins lokala uttryck i fattiga länder, resandets fysiska och existentiella villkor, ungdomar, maskulinitet/femininitet, ras och rasism, historia, kolonialism, antropologi, konst och museer i Zambia.